Midweek Musings 34, 29.07.2026

 Att inte bevara Västra Ghats – en hotspot för biologisk mångfald – är minst sagt oförnuftigt

Av Malini Shankar

Digital Discourse

Genom att förkasta Kasturirangan-kommitténs rekommendationer om att klassificera den del av Västra Ghats som ligger i Karnataka – en hotspot för biologisk mångfald – som ett ekologiskt känsligt område, har delstatsregeringen i Karnataka begått ett allvarligt misstag. Även om regeringen begär ett års uppskov med klassificeringen, vittnar agerandet om kortsiktighet och brist på planering; den politiska ledningen verkar ovillig att göra avkall på människors försörjningsmöjligheter. På så sätt äventyrar regeringen det avgörande bevarandet av livsformer och naturresurser – just de resurser som behövs för deras egen överlevnad.

Exploateringstrycket är hårt – kraftverk, gruvdrift, dammar, motorvägar, industrier, plantager, skolor och lärosäten – allt detta kräver mark i dessa sköra skogar. Domstolsbeslutet i målet *Godhavarman mot Indiens stat* (SC AIR 302/95) var synnerligen framsynt när det förbjöd all verksamhet som inte rörde skogsbruk i skogsområden... där både begreppen "skogsområde" och "exploateringsverksamhet" tolkades i enlighet med ordboksdefinitioner. År 2011 vägrade BJP-regeringen i Karnataka, ledd av den ständigt närvarande B.S. Yediyurappa, att låta Västra Ghats utses till ett av UNESCO:s världsarv för biologisk mångfald. Och nu, 2026, har INC-regeringen i Karnataka under ledning av D.K. Shivakumar i praktiken avvisat förslaget genom att begära ett års uppskov med klassificeringen av delstatens del av Västra Ghats som ekologiskt känsligt område. Istället för att påskynda omflyttningen av skogsboende människor, kommer detta bakåtsträvande drag – att fördröja klassificeringen – bara att cementera fattigdomen. Det förbättrar inte situationen för de utsatta människor som lever sida vid sida med hotade djurarter.

Västra Ghats har fått epitetet "hotspot för biologisk mångfald" eftersom detta ekologiskt sköra område är så rikt på biologisk mångfald, men samtidigt så sårbart på grund av förekomsten av endemiska arter. Västra Ghats utgör kronjuvelen bland Indiens omfattande och unika reservat för biologisk mångfald. Dessa skogar utgör avrinningsområdet för de livsviktiga sydvästliga monsunerna. De sjuder av liv – och inte bara av en mångfald av djurarter. Detta område, som är en så kallad ”hotspot” för biologisk mångfald, fungerar som en genetisk källa för subkontinentens alla livsformer – och utgör en avgörande länk mellan den biologiska mångfalden och grundvalarna för jordbruk samt livsmedels- och näringsförsörjning.

Man uppskattar att det finns 4 000 kända arter av blomväxter i Västra Ghats. Av dessa är 1 500 endemiska. Bland de närmare 650 trädarter som förekommer i Västra Ghats är 352 (54 procent) endemiska. Västra Ghats hyser en rik fauna. Bland ryggradsdjuren utgör fåglar den största gruppen kända arter (508 stycken), följt av fiskar (218), kräldjur (157), däggdjur (137) och groddjur (126). Den största andelen endemiska arter återfinns bland groddjuren (78 procent), följt av kräldjur (62 procent), fiskar (53 procent), däggdjur (12 procent) och fåglar (4 procent). Med en årsnederbörd på mellan 2 500 och 5 000 millimeter är det inte förvånande att minst 60 floder har sin källa i detta område med rik biologisk mångfald. Delstaten Karnataka, som motsätter sig att Västra Ghats klassas som ett ekologiskt känsligt område, har redan fem tigerreservat belägna i just denna bergskedja. Att utsätta dessa redan välskyddade områden för risken att exploateras genom gruvdrift eller annan mänsklig verksamhet vore inte bara ett helgerån, utan också förenat med stora risker – för hela mänskligheten.

Men allt detta är idag hotat. Tragiskt nog har detta område blivit en skådeplats för utvecklingsprojekt och deras dåligt genomtänkta konsekvenser för skogens invånare. Det är hög tid att fattiga skogsbor får leva ett värdigt liv och ta del av statlig service utanför tigerområdena, där de annars tvingas leva sida vid sida med utrotningshotade vilda djur.

Dessa skogar fungerar som avrinningsområde för de indiska monsunerna. Mer än 60 floder har sin källa i Västra Ghats. Men allt detta är idag hotat... Tragiskt nog har denna hotspot för biologisk mångfald blivit en arena för en utvecklingsmodell där alla indikatorer har valts ut på felaktiga grunder. Dessa skogar fungerar som upptagningsområde för den indiska monsunen. De sköra men värdefulla livsformerna kan inte flyttas någon annanstans; de är endemiska och knutna till den specifika terrängen, ekosystemet, klimatet samt det geografiska läget. Med tanke på ekosystemets sårbarhet och arternas endemiska natur framstår det som problematiskt att förlägga exploateringsverksamhet till detta område. Dessutom söker ovilliga delstatsregeringar framtida juridiska undantag från skyddet av akut hotade djurarter och livsmiljöer – ett agerande som präglas av politisk opportunism och saknar såväl ekologisk lyhördhet som logik. Beslutet ger intryck av att man överger hänsynen till det vilda djurlivet.

Demokratin kräver förvisso delaktighet och noggranna överväganden... en kommitté har tillsatts för att utforma bästa praxis....och rekommendationer för att hitta en välavvägd och hållbar lösning utan att göra avkall på behovet av att bevara den biologiska mångfaldens genetiska arv. Men då den politiska viljan gynnar ett bakåtsträvande, antropocentriskt synsätt på bekostnad av bevarandet av hotade vilda djur, är dessa dikotomier ohållbara; en sådan hänsynslös inställning till naturvård kommer att vidmakthålla konflikter mellan människor och vilda djur samt utarma de avrinningsområden som är avgörande för monsunregnen. I takt med att klimatförändringarna förvärrar El Niño-cyklerna är det den vanliga människan – den fattige bonden som ska föda den dryga miljard människor på subkontinenten – som får utstå Moder Jords vrede, medan de moderna demokratiska företrädarna för nyliberalismen likt Nero spelar fiol medan skogarna brinner.

Politiskt opportuna beslut om exploatering – plantager, infrastruktur, dammar, motorvägar, gruvor, kraftledningsstolpar och kraftledningsgator – skär rakt igenom skyddade skogsområden. Detta är traumatiskt för hotade, endemiska djurarter, och ingen vet hur detta trauma kommer att yttra sig i framtiden, vare sig på kort eller lång sikt. De politiker som sitter vid makten idag kanske inte längre har något inflytande den dag en läppbjörn på ett fruktansvärt sätt attackerar en olycksalig bybo, eller när en ännu mer utsatt bonde blir biten av en giftorm inne på kaffeplantagen.

Elefanter som plundrar grödor kräver antingen förändrade odlingsmönster eller en fullständig omflyttning av mänskliga bosättningar. Sprängämnen som används vid gruvdrift orsakar enorm skada på miljön och på djur under häcknings- eller digivningsperioder – det är att provocera fram farliga angrepp.

Dessa skogar utgör källan till alla flodsystem på den indiska halvön. Jag minns ett reportage jag gjorde för den tyska public service-kanalen DW Radio 2003; en bybo i naturreservatet Shettihalli i Karnataka berättade för mig: ”Vi flyttades hit till skogsområdet efter att ha tvingats lämna våra hem vid Linganamakki-dammen och vattenkraftverket Sharavathi. Vi har fått markrättigheter här och äger dokumenten som styrker vårt markinnehav; vi är skattebetalande medborgare nu och kommer inte att flytta igen. Myndigheterna får antingen flytta på djuren eller upphäva skogens skyddsstatus. Så enkelt är det.” Föreställ dig att skogsförvaltningen, i enlighet med hans storslagna rekommendationer, skulle flytta en giftorm som malabargropormen (*Trimeresurus malabaricus*) till, låt oss säga, en tät stadsmiljö. Hur blir det då med dess plats i näringskedjan? Inte bara dess bytesdjur... utan även dess naturliga fiender eller rovdjur som jagar malabargropormar? Ett sådant rovdjur är kungskobran. Att flytta en jägare av malabargropormen (kungskobran) till ett tätbefolkat område där gropormen nu har sitt nya hem vore så felaktigt, så omöjligt. Så fullständigt vansinnigt!

Ingenting har förändrats. Om något har hänt, så är det att Shettihalli Wildlife Sanctuary har fråntagits sin status som skyddat område. Varför valde skogsförvaltningen att upphäva skyddsstatusen för ett officiellt naturreservat? De skyller gärna ifrån sig på politiker och pensionerade byråkrater. ”Byborna från Linganamakki bosattes – eller snarare dumpades – i skogarna utanför staden Shivamogga 1962, bara dagen innan dammluckorna skulle öppnas; de fördes faktiskt hit mitt i natten och lämnades åt sitt öde. Shettihalli Wildlife Sanctuary inkräktar faktiskt på delar av själva staden Shivamogga, som också är distriktets huvudort. Det var först i gryningen som de olycksaliga människorna insåg att de hade dumpats mitt i skogen. Med tiden slog de sig till ro här; de har skaffat ägandehandlingar och betalar skatt för sina fastigheter. Det enda alternativet var att upphäva reservatets skyddsstatus.” Byråkraternas likgiltighet var så stor att skogsutredningen hånades, helt utan hänsyn till naturens krafter eller vildmarkens obevekliga makt.

Gruvverksamhet i områden som tidigare varit skyddade innebär en dubbel olycka: livsmiljöer för värdefulla och hotade inhemska djurarter går permanent förlorade. När verksamhet som inte rör skogsbruk – exempelvis vägbyggen – skär av livsmiljöer, splittras hjordar av djur som hjortar eller elefanter, vilket orsakar dem stort lidande och trauma. Detta trauma kan dels förvärra konflikter mellan människor och vilda djur, och dels isolera hjordar inne i själva skogen. Följden blir inavel inom hjordarna, skev könsfördelning och försämrad genetisk hälsa, vilket på sikt skapar obalans i djurpopulationen. Allt detta för att en liten grupp skatteflyende gruvjättar ville ha mer pengar än vad verkligheten medger.

När det gäller dammbyggen och gruvdrift – två viktiga utvecklingsverksamheter – är den främsta förlusten själva skogen. Vi förlorar stora skogsområden, dels genom översvämning och dels genom själva gruvdriften. Utöver förlusten av skog påverkas även djurlivet; ofta blockeras vilda djurs rörelsemönster och vandringsleder. Detta leder till att livsmiljöerna – de stora sammanhängande områdena – fragmenteras och att den ekologiska sammanhållningen bryts. Följden blir att djurpopulationer isoleras, vilket leder till inavel lokalt; denna inavel kan i sin tur orsaka lokal utrotning av vissa särskilt känsliga arter.”...för den här typen av förändringar”, sade Manoj Kumar – vid den tidpunkten skogschef för Dandeli Anshi Tiger Reserve – till mig i en intervju.